När jag föddes (mamma skriver)

Min förlossning blev verkligen inte som jag hade önskat att den skulle bli. Jag lider av oerhörd sjukhusfobi och under graviditeten gick jag hos både psykolog och aurora för att försöka bearbeta detta. Jag var inställd på en så naturlig förlossning som möjligt, men den blev verkligen så onaturligt som det bara kan bli. Ta listan med allt jag var livrädd för (dropp, ryggbedövning, sugklocka, snitt) och bocka sedan av alltihop, för just så blev det.

Förlossningen var väldigt utdragen och jobbig (ca 20 timmar "aktiv förlossning", varav ca 9 timmar var från det att jag var öppen 10 cm). Tyvärr fick den avslutas med ett akut snitt då Olivers hjärtljud gick ner när läkaren drog i sugklockan, samtidigt som de såg att han bajsat i vattnet. Det var dock inte förrän dess som hjärtljuden sviktade, för Oliver var annars väldigt stark hela vägen.

Första natten hemma arbetade min hjärna på högvarv för att minnas vad som egentligen hände, för jag hade många luckor. Jag tror det var hjärnans sätt att försöka bearbeta det som hänt. Jag har skrivit ner det jag minns i punktform med hjälp av journalen (skulle jag skriva ordagrant skulle det bli alldeles för långt helt enkelt). Är du förlossningsrädd bör du nog inte läsa vidare, för det här är verkligen ingen drömförlossning. Efter att ha genomgått det här så känner jag mig som värsta järnladyn, för jag fixade det ju faktiskt, det hade jag aldrig trott innan! ;)

Onsdag 4 augusti
18.00	- Känner av första värkarna men de gör ej ont. Mellan ca kl. 19.00 - 22.00 är det ca 10 min emellan.
23.00	- Värkarna avtar och kommer sedan oregelbundet under natten. Inte så ont.
Torsdag 5 augusti
04.00	- Värkarna tilltar och börjar göra ont. Andas igenom dem i sängen.
04.30	- ca 8-10 min emellan. Ringer förlossningen. - Går upp och äter och lägger oss sedan ett tag igen.
08.30	- Kan inte ligga ner längre. Går upp och duschar länge. - Försöker vila en stund igen, men det går inte så bra. Går upp och äter igen.
11.00	- Värkarna kommer med längre mellanrum igen (20-30 min). - Vi tar en promenad vilket sätter igång det igen. 6-10 min emellan nu.
14.30	- Åker till förlossningen (40 min bilväg). 5-10 min mellan värkarna i bilen. TNS.
15.00	- Inskrivning på förlossningen
16.30	- Undersöks av BM. Öppen 3 cm. BM säger att jag är "i förlossning". - Har dåliga värkar och får lavemang i hopp om att de ska tillta, vilket de gör. - Värkarna sitter mest i nedre delen av magen. Duschar länge (hjälper bra).
19.00	- Akupunktur på magen, TNS och rispåse. Andas genom värkarna. - Kommer överens med BM att kanyl ska sättas, får EMLA. - Kanyl sätts i höger hand efter ca 1 timme. Det går bra fast jag är rädd.
20.45	- Akupunktur avslutas. Fortsätter med TNS. Vill ha lustgas snart. - Öppen 5 cm. Huvud ovan spinae.
21.20	- Flyttas till förlossningssal - Får lustgas 50/50. Andas med god effekt när värkarna kommer. - Fortfarande TNS och riskudde.
23.30	- Står upp med gåstol och andas lustgas. - TNS kopplas bort. - Skalpelektrod sätts.
23.55	- Nu gör det riktigt ont! Tommy reagerar på hur höga värkarna är på skärmen. - Tänker för mig själv att nu borde jag vara helt öppen snart. - Fortfarande bara öppen 5 cm! Jag blir förtvivlad, har så ont. - BM/läkare rekommenderar EDA + värkförstärkande dropp. - Jag blir livrädd och jätteledsen, vill ej ha EDA men klarar inte smärtan längre. Hade de sagt att jag var öppen 8-9 cm hade jag kunnat stå ut, men det här kan ta många timmar till. Inser att jag inte har något val och tackar ja till EDA, fast jag egentligen varken vill eller vågar.
Fredag 6 augusti
01.05	- EDA läggs och jag får även akupunkturnål mellan ögonen. - Jag är helt borta. Händelserna passerar som i revy och allt spelas upp baklänges.
02.00	- EDA:n fungerar bra och jag kan vila lite. - Får värkstimulerande dropp.
02.45	- Öppen 10 cm.
04.00	- Minns att jag sneglar på klockan. Barnmorskan pratar om att nu blir det allt bebis snart. Nattpersonalen ska gå av kl. 07.00 och de är övertygade om att det blir bebis innan dess.
06.30	- De senaste timmarna har jag bytt ställning flera gånger. - Bebisen sjunker mycket långsamt nedåt i förlossningskanalen. - Får lustgas 60/40 då jag börjar få ont igen. - Får akupunktur vid sittbenen och Tommy masserar mina skinkor pg a strålande smärta ut i skinkorna.
07.15	- Personalbyte. - Stor fostersvulst (pg a att han legat länge i den trånga passagen). - EDA:n fylls på och värkstimulerande droppet höjs.
09.00	- Jag har dåliga värkar, droppet höjs ytterligare. - Huvudet har ej passerat spinae. - Jag börjar känna mig förtvivlad, det händer ju inget!
10.45	- Känner av sammandragningarna mera. Får lustgas 70/30, men till slut hjälper den inte ett dugg. - Nu är det riktigt jobbigt. Känner ingen krystkänsla, bara tryck nedåt. - Huvudet är strax ovan b-botten och en liten fostersvult mot b-botten. - Får krysta ett par gånger på kommando från bm, samtidigt som de pressar på magen. Inget resultat. - Överläkare Per Strömberg tar beslutet att sätta sugklocka.
11.10	- Sugklocka sätts och det gör ej speciellt ont (jag är så smärtpåverkad ändå). Känner mest hur han rotar där nere och lite obehag. - Vet att jag blir ledsen och undrar om jag kommer att spricka mycket nu, men Dr Strömberg säger lugnt att han inte ska forsera något, utan dra försiktigt när värkarna kommer samtidigt som jag krystar. - Dr Strömberg gör 3 försök med klockan samtidigt som bm trycker på magen och jag försöker krysta. Min livmoder är helt slut så även om jag försöker så kan jag ej bidra med så mycket. Det enda som händer är att fostersvulsten dras ut. Enligt journalen bedöms ingreppet som komplicerat. Som tur är spricker jag ingenting. - Jag hör bm säga "Jo, men hon vill sövas" och tror då först att jag spruckit jätteilla, men det visar sig vara akutsnittet det gäller. (Jag hade skrivit skrivit i mitt personliga brev att i fall det blir aktuellt med snitt eller om jag spruckit mycket så önskade jag bli sövd). - Dr Strömberg kommer upp till mig och säger "Du Lena, det här går inte så bra, vi måste tyvärr avsluta med ett akut snitt". Jag blir jätteledsen och rädd. De talar om för mig att jag ska få sova och det känns skönt för jag har så ont så ont. Anledningen till att Dr Strömberg tar beslutet om akut snitt är att jag har uttalad värksvaghet efter ett mkt långdraget utdrivningsskede, att fostervattnet blivit mekoniumtillblandat och att hjärtljuden sviktat under försöken med klockan. - Det kommer in fler personer i rummet, men jag har inte så stor koll för jag blundar hela tiden, vet bara att Tommy håller min hand och det är huvudsaken. Jag rullas in i ett annat rum och Tommy släpper inte min hand en sekund. Vet att jag frågar om jag inte får sova snart för det gör så ont. Det tar bara 4 minuter från beslutet om snitt tills jag sövs, men det känns som en evighet. Jag tittar upp på Tommy det sista innan jag sövs och ser att han gråter.
11.35	- Snittet utförs och enligt journalen tas barnet ut med svårighet då det står långt ner, men ingreppet bedöms ändå okomplicerat.
11.36	- Vår älskade lille Oliver kommer till världen! - Apgar 8-10-10 (stark kille med tanke på omständigheterna!) - Oliver rensuges på starkt mek.färgat fostervatten.
11.55	- Tommy får vår lille son i famnen ca 15-20 min efter födseln. - Tommy bröt ihop när jag sövdes, vilket verkligen inte är konstigt för det kan inte ha varit lätt att stå på sidan om, dessutom hade inte han heller sovit något de senaste 2 dygnen. Han fick sitta i ett personalrum och vänta på Oliver och en jättegullig sköterska satt och pratade med honom hela tiden. - När jag vaknade kände jag mig jättelugn och all smärta var borta. Efter ett tag kommer min aurorabarnmorska Margaretha och hämtar mig på uppvaket, det var underbart att se henne! Hon talar om att det blev en liten gosse. - Det tog ca 1½ timme innan jag kom ner från uppvaket och Tommy säger att det är den längsta 1½ timmen i hans liv. Vi fick sedan stanna kvar i förlossnings- rummet i ett par timmar och bara rå om våran lille Oliver. Sen fick vi in den omtalade "champangebrickan", men tyvärr inga mackor då jag inte fick äta något ännu. - Oliver mäts och vägs: 52 cm lång och 4100 g, huvudomfång 37,5 cm.
17.10	Vi flyttas över till BB. Jag är fruktansvärt trött och somnar bara jag blinkar känns det som. Tommy får tyvärr inte stanna första natten, men erbjuds att sova i ett rum på förlossningen. Eftersom jag ändå är så trött så bestämmer vi att det är lika bra att han åker hem så att han får sova ordentligt och att han kommer tillbaka tidigt dagen efter istället. Jag har Oliver hos mig någon timme, men då jag har så svårt att röra mig så erbjuder en sköterska att de kan ta honom så att jag får sova lite och det känns bra.

Efteråt
Min mage ballade ur dagen efter förlossningen, narkosen slog ut tarmarna. Magen var helt uppsvullen och lät som en bongotrumma när man klappade på den, dessutom gjorde den fruktansvärt ont! Bara man nuddade den så var det hemskt. Jag ville inte gå upp ur sängen för det gjorde så ont, men bm tvingade mig upp (annars blir det en ond cirkel, ju längre man ligger ju sämre blir man). Både Tommy och bm fick hjälpa mig upp och jag var som en 80-årig gammal kärring, minst! Och fy sjutton vad ont det gjorde. Envis som jag ändå är så gick jag med en gåstol i korridorerna när jag väl kommit upp och det hjälpte en hel del.

Andra natten fick vi familjerum så Tommy fick sova över, helt underbart! Vi hade vår lille son hos oss hela natten och det gick så bra. De följande två nätterna fick Tommy tyvärr inte stanna och det var tråkigt, men han kom till oss innan frukost varje dag istället och stannade ganska sent. Jag kände mig piggare redan efter andra dagen och vi bestämde oss för att försöka åka hem på tisdagen (10/8). När blodprov togs på måndagen visade det sig att mitt blodvärde bara var 87 (hade 134 under graviditeten) och en sköterska tittade på mig och frågade "Hur mår du egentligen?" Då tyckte jag att jag mådde jättebra, med tanke på hur jag mått tidigare! De erbjöd blodtranfusion, men jag tackade bestämt nej (tycker det räckte med "saker jag ej vill vara med om" nu), ville hellre äta järntabletter.

All personal på både förlossningen och BB har varit suveräna och de har verkligen gett mig tilliten till sjukhuspersonal tillbaka. Jag har också blivit väl omhändertagen efteråt och de är väldigt måna om att följa upp det här. Dr Strömberg kom upp till oss på BB på 3:e dagen och pratade om vad som hänt. Han sa att han nästan blivit lite förskräckt när han läst i min graviditetsjournal att jag önskade en så normal förlossning som möjligt och att det istället blev så onormalt det bara kunde bli. Det var skönt att få prata med honom och reda ut många frågetecken. Jag fick även träffa honom igen och prata den 20/9.

Jag blev utskriven från BB den 10/8 av en läkare som heter Anders och han pratade också noga igenom det som hänt. Han tog även upp eventuell framtida graviditet och sa att det då är viktigt att jag får läkarkontakt i ett tidigt skede och han poängterade att det var väldigt bra att jag ändå öppnade mig 10 cm under denna förlossning, för då kan jag näst intill kallas omföderska nästa gång och har man öppnat sig en gång brukar det oftast gå snabbare nästa gång. Men om jag vågar mig på en vaginal förlossning eller inte igen det återstår att se och det är ju något jag får avgöra när det blir aktuellt.