Livstecken

Lördag 4 augusti 2007

Jaha ja, nu sitter jag här och skriver igen och ja, det har hänt mycket sen sist. Jag har legat 2 veckor på sjukhus efter att ha fått en psykos vid midsommar. Jag har så gott som inget minne överhuvudtaget från dessa två veckor, men efter det jag orkat få berättat för mig hittills av mamma och Tommy, så har jag gjort en resa från barndommen fram till i dag och jag var stundtals riktigt dålig. För att bryta psykosen fick jag ECT behandling eftersom jag inte reagerade på någon annan medicin de gav mig. Och varför fick jag en psykos kan man ju undra? Ja inte fan vet jag, men enligt läkarna kan vem som helst få det om man inte sover på ett par nätter. Så i mitt fall är det väl ett under att jag inte flippat ut tidigare, jag som i stort sett aldrig sovit bra och sen en långvarit depression på det, så BINGO - Du har vunnit två veckor på hispan - Grattis! Det är nog lika bra att jag inte minns så mycket av det hela. Ett litet småkul minne jag har är att jag vid ett tillfälle fick för mig att hoppa upp och trycka på "Exit-skyltarna" som hängde i taket, för att på så sätt få dörrarna att öppna sig så jag skulle kunna ta mig ut. Mindre kul minne är att jag fick för mig att det fanns kameror överallt (typ duschen och på toaletten). Och så lyssnade jag på Kent. Mer eller mindre hela tiden. Tommy tog med en CD-freestyle åt mig och den var räddningen. Ja just ja (haha) jag fic
Fredag 15 juni 2007

Jag vet inte varför jag skriver här just nu, men jag fick för mig att göra det. Det har hänt mycket sen sist. Positivt. Negativt. Upp och ner. Om jag är på väg åt rätt håll vet i fan, men åt nåt håll är jag på väg.

Här är axplock från mina senaste två månader:
- Mitt beslut om att skriva ner hur jag mår gick åt helvete
- Jag ska skaffa häst i höst
- Pengar betyder ingenting om livet i övrigt inte är värt att leva
- Jag har gett upp min nästan 15 år långa "IT-karriär"
- Min arbetsgivare kan (vill?) inte erbjuda mig någon annan tjänst
- Man får inte arbetsträna i sin sambos företag även om det är det man vill
- Kärringen från arbetsförmedlingen undrade hur det vore om jag släppte taget
- Jag är sjukskriven till augusti ut och har ingen aning om vad som händer sen
- Jag är trött på att inte att inte kunna säga vad jag tycker och tänker
- Jag är trött på att inte veta vad jag tänker
- Jag går på Kognetiv Beteende Terapi en gång i veckan
- Jag brottas med mina negativa tankar och är dålig på att sköta mina hemläxor
- Jag önskar jag kunde tacka Jocke Berg för att han satt ord på det jag tänker.
- Ingen kan förstå hur det känns att må bra någon annanstans än där man borde må bra

Jag lyckats hitta ett eget sätt att bryta mina panikångestattacker:
Kent på hög volym. Orden gör mig lugn och starkare. Jag kan till och med le åt att så många meningar speglar mina egna tankar så väl att jag lika väl kunde ha skrivit dem själv. Fast givetvis skulle jag aldrig någonsin få ner något så klockrent på papper. Skulle någon mot förmodan läsa det här, så skulle dem väl tycka att jag är fullkomligt vriden. Men då får dem väl tycka det då. Jag tycker ju själv att jag är totalt fel, så jag borde väl acceptera att andra tycker det också. Men det är inte så jävla lätt.

Jag skulle vilja dela med mig av orden i Mannen i den vita hatten (16 år senare) till allt och alla. Både text och musik tar mig upp när jag är nere. Tänk om jag kunde få mina nära att förstå varför? Finns det ens någon som tolkar texten på samma sätt som jag? Jag minns att Tommy en gång frågade varför Kents musik handlar så mycket om döden (det var när albumet "Du och Jag Döden" kommit ut) och jag vet att jag inte lyckades svara. Jag kan svara bättre i dag, men inte i ord, utan i mina tankar. Det handlar inte om döden. Det handlar om att leva. Förmodlingen är det få som hör. Men jag hör. Jag hör nu. Jag önskar fler kunde höra och förstå, men samtidigt är jag livrädd över att så många fler än jag brottas med sina hjärnspöken och mår så förbannat dåligt som jag gör.

Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser

Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem

Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen sätter du själv dina gränser

Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö

Förmodligen låter det här helt jävla snedvridet för alla som mår bra, för alla som haft lyckan att slippa vara med om sådan som jag var med om när jag var liten, för alla som aldrig upplevt hur det känns att ha huvudet fullt av hjärnspöken och för alla som aldrig upplevt hur det är att må dåligt. Har man någon gång upplevt något liknande tror jag att man förstår, men jag kanske inbillar mig?

Längtan skala 3:1 beskriver klockrent hur det känns när jag mår dåligt. För mig är vi och ni de läkare och psykologer som vill försöka hjälpa till och förstå...

Kent - Längtan skala 3:1
Sätt dig ner andas ut slappna av
Vi ska ge dig ett nytt namn om du ger oss ett svar
Vi kan skada dig hur mycket som helst
Men vi ger dig chansen att göra det själv

Lägg dig ner andas ut ta det lugnt
Vi skall ge dig en ny chans om en liten stund
Vi kan ge dig ett löfte det finns inga krav
Om du blir vår kamera vår fotograf

Ingenting
Jag kan inte minnas någonting
Ingenting
Jag kan inte känna någonting

Ni kan skada mig hur mycket som helst
Men ni ger mig en chans att göra det själv
Jag ger er alla dom sagor jag har
Jag vet att jag ändå aldrig kommer tillbaks

Ingenting
Jag kan inte minnas någonting
Ingenting
Jag kan inte känna någonting

Vad jag skulle vilja få andra att förstå är att de här orden inte drar ner mig djupare. Att höra någon annan uttala det jag tänker och känner, får mig snarare att sakta klättra uppåt. Att höra att det finns någon som tänker likadant. Någon jag aldrig någonsing kommer att att träffa och aldrig någonstin kommer få lära känna. Någon som är så långt bort, men ändå så nära.
DET hjälper mig.

Jag skulle kunna dela med mig av hur många textfraser som helst, men det finns ingen idé med det.

Bara en till och det är ur Socker och beskriver så klockrent hur det känns:

Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...

På de konserter jag varit på har Jocke Berg sjungit Varför är det ingen som hör? i slutet av låten. Just nu önskar jag att jag på något sätt kunde tala om för honom att jag hör. Men det är ju bara tankar som aldrig någonsin blir verklighet.

/Lena


I dag är det 13 april 2007. Vårsolen har strålat och jag har levt i dag.
Jag skriver detta för mig själv, min familj, min släkt, mina gamla vänner som jag inte haft ork att ta kontakt med, för alla som troget följt hemsidan under alla de år som jag i stor sett uppdaterade dagligen. Ja skit samma för vem jag skriver, jag skriver helt enkelt. Dem som hittar hit och vill läsa får läsa.

Förra veckan vet jag att jag försökte minnas hur det kändes när jag var frisk och mådde bra, men jag minns inte. Nu minns jag. Det ska kännas som i dag. I dag har jag levt. Jag vet inte hur länge får känna så här, men jag vill minnas den här dagen.

Jag har mått dåligt. Länge. Hur länge? 2 år. 2½ kanske. Jag minns inte. Jag är i alla fall sjukskriven på heltid sedan juni förra året för "Depression". Det var då jag (äntligen) genom jobbets sjukförsäkring fick möjlighet att träffa en läkare verkligen förstod och såg hur dålig jag faktiskt var. Innan dess hade jag ätit antidepressiv medicin i 1 år utan verkan, något som läkarna på vårdcentralen gladeligen skrev ut och sa "ät det här så blir det bra ska du se", men det blev det ju inte. Jag har varit en expert på att dölja att jag mått dåligt. Jag jobbade heltid när jag blev sjukskriven och min närmsta chef och mina kollegor anade nog inte det minsta. I alla fall blev min chef mycket förvånad när jag kom in och i stort sett slängde fram sjukintyget på bordet framför honom. (Då trodde nog både han och jag att jag bara skulle vara borta någon månad). Det är så lätt att bara le.

"Mina ögon kan glittra mina läppar kan le, men gråten i mitt hjärta kan ingen se"
Jösses. Det där minns jag nu, precis nu. Kan det ha varit i gymnasiet? Högstadiet eller ännu tidigare? Länge sen i alla fall. Jag minns att jag tyckte den "dikten" (eller vad det nu är) var vacker. Kan orden i den ha syftat på hur jag kände mig? (och då menar jag inte olycklig kärlek till någon pojkvaskel). Det skulle kunnat varit jag som skrivit det, men det är det inte. Men orden stämmer bra in på mig även i dag. Fast jag gråter inte. Det har jag aldrig gjort. Och Olycklig kärlek har jag inte. Jag har både Tommy och Oliver. Fortfarande. Att Tommy orkar stanna är ett under. Men han sa i går att han fortfarande minns hur det var när jag var frisk. Han drar ett stort lass. Hade han inte funnits här hade jag aldrig fått den hjälp jag ändå fått. Han är nog den enda som verkligen kan se och förstå hur dåligt jag mår, eftersom han lever med det varje dag.

Och så har jag Oliver. Han är 2 år och 8 månader nu. Det såg jag på räknaren på hans hemsida nu när jag gick in på den för första gången på länge. Han har blivit så stor och han är så duktig. Vi gick ut i trädgården efter middagen han och jag i dag. Vi tittade om det kommit upp några blommor i rabatterna. Han lyfte på stenar och letade småkryp, maskar och spindlar. Vi var ute till åtta på kvällen och det kändes fortfarande varmt ute när vi gick in. Vårsolen har strålat hela dagen. Sen ville han duscha med mamma, så det gjorde vi. Vi har fortfarande kvar Olivers skötbord brevid duschen och han satt på det efteråt. Det var då det slog mig hur mycket jag missat. Jag har varit närvarande, men inte "levt". Jag har funnits här varje dag, men jag har inte sett något och inte uppskattat något. Hela vintern är mer eller mindre en dimma som jag knappt minns. Och så i dag, helt plötsligt, så vaknar jag upp och ser att Oliver är flera månader äldre.

För dem som lyckligt nog aldrig varit deprimerade (något jag lovar att man inte ens önskar sin värsta fiende) och således aldrig någonsin på något sätt kan förstå hur man mår, så kan man nog jämföra mina senaste månader med att bli nersövd till och från, dvs jag minns inte så mycket och vissa dagar vet jag inte vart timmarna tar vägen. Som grädde på moset så fick jag panikångest i december (skulle ha börjat jobba 25% och det var väl kroppens sätt att säga att "hallå du är inte redo för det faktiskt"). För dem som inte vet vad panikångest är, så gissar jag att man kan likna symtomen med hur det känns att få en hjärtattack. Jag fick i alla fall ta EKG för att utesluta att det inte var nåt fel på hjärtat. Att jag sen fick biverkningar av den ångestdämpande medicinen jag fick är en annan historia.

Jag tog föresten upp ridningen igen i somras då våra närmsta grannar frågade om jag ville börja rida deras häst då dottern skulle rycka in i lumpen. Något som jag är otroligt tacksam för att de gav mig möjligheten till och de inser nog inte vilken hjälp deras häst har varit för mig. Hästarna har nog varit min allra bästa terapi. Stallet ligger ett par hundra meter hemifrån oss och de som bor där är rätt medvetna om min situation vid det här laget. Dessutom är det bara en person som hyr in sina hästar där (förutom våra grannar då, som äger hästen jag rider) och vi bor ju på landet, så är aldrig mycket folk där. Jag har ansvar för hästen två dagar i veckan och de dagarna har jag tvingat mig dit på förmiddagen även om jag mått riktigt dåligt. Tror det kan ha varit räddningen de dagar då livet har kännts totalt meningslöst att leva (ja, jag har haft självmordstankar, men det är flera månader sedan).

Jag vet att det kommer bakslag igen, men inte när. Kanske i morgon, nästa vecka, nästa månad. Men genom att skriva det här, så kommer jag i alla fall att kunna minnas den här dagen. Fredagen den 13 april 2007. Dem som tror på skock kanske borde fundera på något viktigare än sånt trams.

Det ska bli fint väder i helgen. Jag hoppas jag lever när jag vaknar i morgonbitti också.

//Lena



Onsdag 18 april 2007
Jag levde i 4 dagar.
Under dessa dagar flödade inspiration och ideér. Nu står det stilla. Jag hann bestämma mig för att försöka anteckna positiva och negativa dagar och hade tänkt köpa en.. vad heter det?.. (jag tappar ofta ord).. ett anteckningsblock.. speciellt för det och ha den ståendes i hyllan i arbetsrummet, men det hann jag inte. Å andra sidan har jag lättare för att skriva på datorn, så det får bli här. Det tog 40 min att skriva de här första raderna.

Jag kände tecknen på bakslag i går vid lunch. Med bakslag menar jag panikångest (eller vad fan det nu är och kallas), så det är inte att jag vill ta livet av mig. Det trista är att med ångesten brukar nedstämdheten komma och den här gången blev jag riktigt ledsen när jag kände att det kom. Det har jag inte blivit förut. Kanske ett bra tecken? Eller så är det för att jag hann känna hur det var att må bra.

Att jag kände igen tecken så tydligt i går är för att det bara är 2 veckor sen sist. Och att jag minns när det kom sist är bara för att det var på en onsdag och jag skulle ha åkt och hopptränat med Charmy, men kunde inte åka för jag var så yr. Den gången bet jag ihop (som vanligt?) och åkte och hämtade Oliver på dagis klockan fyra och när jag körde hem tappade jag några sekunder då och då och var på väg att hamna på fel sida vägen. Jag har sedan inget minne från veckan efter det. Vet bara att jag var trött. Som en zombie. Det tog alltså 1 vecka att återhämta sig förra gången.

Hade velat skriva mycket mer i dag, men det har tagit 1½ att skriva det här lilla så det är lika bra att ge upp.

I morgon jag träffa en ny psykolog. Kognetiv terapi har hjälp många, får se om det hjälper mig. I helgen var jag positiv, nu är jag skeptiskt. Igen. Det är i stan och jag måste köra bil. Borde be Tommy stanna hemma från jobbet och köra men det är så jävla svårt att be om det (och ändå är det bara Tommy).

"Hur ska jag tänka & agera när jag känner att yrsel/ångest är på väg?? Måste kunna bryta det!". Jag ska skriva ut och ta med allt jag skrivit här. Annars får jag väl inte sagt nåt vettigt i morgon, bara nåt snurrigt blaj som vanligt, som jag sen mår dåligt över. Så brukar det vara när jag pratar med folk. Jag får dåligt samvete för att jag pratat för mycket och tror att den jag pratat med tycker att jag är knäpp. Jag kanske borde ta mitt pick och pack och flytta långt ut på vischan nånstans där det inte finns några människor. Bara djur. Hästar och katter. Vi talar samma språk. Ensam med hästar är jag trygg. Det har jag alltid varit. De var min räddning förr. Jag har alltid varit värdelös på att utrycka mig i tal, men förr kunde jag utrycka mig i skrift. Lisbeth (min psykolog sen över 3 år tillbaka) sa en gång ..jag känner att du fortfarande, trots att du gått hos mig så länge, inte litar och tror på att jag tycker att du är ok. Det stämde.

Jag skickade ett mail till alla på jobbet efter att jag skrivit om min fredag den 13. Jag ville tala om varför jag är borta, så jag gjorde det och faktum är att det kändes som en stor sten föll från hjärtat efteråt. Jag har inte öppnat mailen efter det, så om någon har skrivit något tillbaka så har jag inte läst det än. Detsamma gäller gästboken här på hemsidan, jag har inte läst några eventuella inlägg. Jag kommer att läsa, men inte just nu. Jag skulle vilja svara, men inte just nu. Jag kan inte och orkar inte just nu.

Så där ja. Nu har det gått 2 timmar och en kvart. Så produktiv är jag. Nu ska jag ta min sömntablett och gå i säng.


Fredag 20 april 2007
Gårdagens besök hos den nya psykologen gick åt h-vete. Lyckades i alla fall väcka Tommy och säga att han var tvungen att köra och följa med mig, för annars hade jag inte ens tagit mig dit. I dag har jag lyssnat till mig själv och bestämt mig för att inte träffa honom igen.

Hade telefontid med Fredrik (min läkare på Carlanderska) i dag. Han hade läst det jag skrivit här och det känns bra (om du läser igen Fredrik, Tack!). Vi kom överens om att jag skulle ge gårdagens psykolog en chans till att vinna mitt förtroende. Innan jag pratade med Fredrik så ringde Caroline för att prata med mig om en helt annan sak. På något sätt har jag "kännt något" med henne. Nu förstår jag vad. Av någon anledning kände jag att jag ville berätta för henne att jag är sjukskriven och varför och hon förstod. Det visade sig att hon är sjukskriven av ungefär samma anledning som mig, att hon blev dålig i stort sett samtidigt och att hon går på likvärdig medicin. Det är nästan skrämmande märkligt eftersom vi knappt ens känner varandra. Det vi har gemensamt är vårt brinnande intresse och erfarenhet av hästar. Man kan nästan undra om det är ödet som fört oss samman.

Även Lisbeth ringde i dag. Jag avbokade nämligen en tid jag hade hos henne i tisdags p ga besöket med den nya psykologen. Det märktes att hon förstod att jag inte mår bra, ja hon läser mig innan och utan vid det här laget. Jag berättade om gårdagens besök, om hur skeptisk jag var, om att jag inte kände något förtroende, att jag var på väg att gå därifrån, men att jag tänkt ge honom en chans till att vinna mitt förtroende på onsdag. Jag tror jag önskade att hon skulle hålla med mig, att hon skulle säga att "det är klart att du inte ska gå dit igen" och att hon skulle säga att hon kunde hjälpa mig istället. Men det gjorde hon inte. Hon sa ingenting om vad jag skulle göra. Ändå fick hon mig att fatta ett beslut. Något hon sa fick mig att våga tro på mina egna tankar "Jag tror att du redan har bestämt dig för vad du vill och jag vet att du har tagit rätt beslut många gånger tidigare i livet". Lisbeth känner mig skrämmande väl. Och samtalet med henne så vågade jag följa min egen vilja.

För att (förhoppningsvis) slippa uppleva gårdagen igen så har jag skickat mail till psykologen på pbmstressmedidine. Jag hade ju hennes visitkort sen kontakten här om veckan och jag minns att hon sa att jag gärna fick maila eller ringa henne. Jag mailade förut i kväll och här är mailet:

Hej xxx,

Jag har i dag fått bokat in ett besök hos dig nu på måndag den 23 april kl. 13.00.
Om du vill och tror att du kan hjälpa mig, skulle jag vilja att du börjar med att läsa det jag skrev förra fredagen den 13 april på min privata hemsida http://tomlebo.com (klicka på "Livstecken"). När du gjort det kan du läsa vidare i det här mailet.

Det blir mycket för dig att läsa, men genom att göra det sparar du både din egen och min tid, för jag vet att jag inte kommer att lyckas berätta det jag skrivit.

Jag hade inbokat en tid hos dig den 11 april men bokade av detta. Anledningen är att det kändes möjligt för mig att köra bil in till stan och parkera i Nordstan. Vissa dagar har jag svårt att ens åka och handla på Hemköp här i xxx, och att behöva gå igenom Göteborgs största köpcentrum kändes som en omöjlighet. Min sambo hjälpte mig därför att ringa xxx (försäkringsbolaget som min remiss gick till) och fråga om de kunde erbjuda kognetiv terapi någonstans där jag lättare kan ta mig med bil.

För att "fatta mig kort", så fick jag en tid med en manlig psykolog på Vegagatan istället och träffade honom i går. Eftersom jag kände av panikångesten två dagar innan besöket (och av erfarenhet vet att jag är en livsfarlig bilförare när jag får det) så följde min sambo med. Jag känner mig själv och vet att jag inte får sagt ett enda vettigt ord av vad jag vill få sagt när jag hamnar under press och speciellt inte när jag har panikångest, därför skrev jag ut texten från hemsidan, och antecknade hur jag kände mig innan jag åkte dit. Jag tänkte att "om han läser detta så förstår han min situation och vad jag behöver hjälp med även om jag inte kan uttrycka det muntligt". Men mannen ville inte läsa. Han bläddrade bara i papperen och sa att "om jag ska läsa det här tar det hela besöktiden". Jag minns inte så mycket av resten av tiden, men vet att jag var på väg att resa mig och gå. Min sambo insåg givetvis situationen och sammanfattade vad jag skrivit.

Saken är den att jag inte kände något som helst förtroende för mannen jag träffade i går och bestämde mig eftermiddags, helt på eget bevåg, att jag inte vill träffa honom igen. Faktum är att jag till och med fick mod att själv ringa tilL försäkringsbolaget och förklara situationen (dvs att jag "ångrat mig" och "trots allt ville träffa xxx på pbmstressmedicine"). Sedan lyckades jag även ringa till er och säga att jag ville boka en tid mig dig. Min sambo får lov att köra mig och komma med in som "stödperson", i alla fall på måndag och hur vi sedan löser det får bli en senare historia.

Här är "stödorden" som jag skrev ner inför gårdagens möte, dvs det som den mannen inte ville läsa:

- Framför allt - Hjälp att tänka frammåt!
- Hur ska jag tänka och agera när jag känner att yrsel/ångest är på väg? Måste lära mig att bryta det på något sätt.
- Ska jag bara "sitta hemma" eller tvinga mig att göra saker som jag normalt vet att jag tycker om att göra? (typ gå till stallet och rida). Har provat både ock men inget av det har "hjälp" (dvs jag har fått ångest oavsett).
- Känner inte dödsångest eller oro för att jag har något annan sjukdom (är absolut inte hypokondriker).

Så här kände jag mig i går morse, dvs timmen innan jag skulle på mötet:
- Kan ej tänka, tappar ord.
- Minns inte vad jag gjorde i går och absolut inte förra veckan.
- Kan inte bestämma vad jag ska ha på mig. Det står still. Behöver en tröja men "hittar mig själv" stirrandes in i väggen.

"Fysiska reaktioner" som jag får vid panikångest:
- Minnesförlust
- Ofrivilliga ryckningar (framför allt händerna och axlarna rycker till då och då)
- Skakningar
- Hjärtat "hoppar till" då och då och då rycker även hela kroppen till
- Yrsel
- Problem att tänka (tom i huvudet).

Kommer du ända hit ner innebär det att du tagit dig tiden att läsa. Tack. Jag behöver din hjälp även om jag inte kan uttrycka det i tal.